Inrikesflyget – Klassiskt marknadsmisslyckande

Det vi nu ser hända med inrikesflyget i Sverige är vad i akademiska världen och i politikervärlden kallas ett marknadsmisslyckande. Volymerna innan pandemin var förmodligen precis på gränsen för lönsamhet och att det fanns en fungerande marknad för ett relativt brett inrikesflyg i Sverige. Dagens volymer som främst påverkats av nya arbetsformer hos företag, det offentliga och organisationer med mindre antal flygresor till följd av nya arbetssätt med webmöten samt effektiviseringskrav (det var dyrt att flyga över dagen för ett 2-3 timmars möte) samt en mycket dålig och ineffektiv huvudflygplats Arlanda som gjorts om till en dyr och onödig handelsplats med mycket märkliga krav om incheckningstider etc..

Bara att titta på medelstora inrikesflygplatser i USA som har en total avsaknad av fjantiga butiker och låtsaslyx. Fokus är på korta transfertider och korta incheckningstider, Punkt slut.

Nu är det en handfull linjer som är bärkraftiga i svenskt inrikesflyg och förmodligen visar även dessa linjer en sjunkande efterfrågan. Detta gör att det inte finns intresse för nya större aktörer att komma in på marknaden (om det överhuvudtahget finns några?). Det enda alternativ som finns kvar är politiska beslut om upphandlade linjer om behovet och viljan finns. Ingen sida – varken Tidöpartier eller oppositionen – visar något intresse för en sådan räddning av inrikesflyget. Vi har alltså ett klassiskt marknadsmisslyckande – direkt hämtat från läroboken.